thisisfreaky

När jag känner mig som minst sträcker jag ut min hand och finner många händer och inser att jag aldrig är ensam

När jag känner mig otillräcklig lånar jag era ögon för en stund för att upptäcka att jag räcker till

När jag inte finner ord finner ni alltid de rätta

När min värld är grå och dyster låter ni den explodera i färg


Jag känner och jag ser hur hösten drar sina sista andetag och bereder väg för vintern.
Snart är den här med sin iskyla.
Jag känner en viss rädsla, av att denna vinter finna mig själv insnöad i mina egna tankar och funderingar och överanalyseringar.
För samtidigt som lyckan brusar och bubblar när snön blinkar åt mig så slaskar den under mina fötter ibland då jag traskar fram.
Mina fötter blir våta och min kropp kall. Ibland är det så illa att t.om hjärnan fryser till is och lämnar ögonen tomma.
Då längtar jag tillbaks till höstens glada färger.
Och när jag längtar hatar jag den gråa daskiga snön ännu mer och världen blir med än ännu lite mer dyster.