Gröna monster
Lärde mig något mycket viktigt idag.
Den där känslan som vi kallar för osäkerhet är egentligen gröna små monster som sitter på våra axlar och talar om för oss hur odugliga vi är. Ja det var iaf så de beskrev det hela om man nu ska välja att tro på We are the band, ett mycket bra band. De spelade upp sin mycket speciella och väldigt egna musik idag och talade om för oss alla att vi ska skita i alla gröna monster som drar ner vår självkänsla i botten. Livet var tydligen för kort för att inte våga leva.
Och som om jag inte fattat det tidigare så var det som om deras ord slog mig i huvudet alldeles lagomt hårt men ändå tillräckligt hårt för att ömma. Och med ens gick det upp ett ljus och en tanke slog mig.
Jag är feg, så in-i-helvetes-jävla-feg!
Jag trippar på tå för att inte skada andra när det i själva verket är mig själv jag sårar.
Varför inte stampa foten i backen och låta dig dra undan dina tår istället. För vem gav dig egentligen rätten att styra och ställa över mig. Jag vet svaret på den frågan, det var faktiskt jag.
JAG fann mig i att själv bli behandlad som en ägodel. Och det är ju där problemet sitter. Ägodelar.
Bara för att någon skriver sitt namn med osynligt bläck i pannan på någon betyder det inte att man har ensamrätt på denne person. Ingen människa ska behöva finna sig själv prismärkt. För allt har väll sitt pris? Ett felsteg och det misstaget kan stå dig dyrt. Så hur ska man veta vilket pris som är värt att betala?
Jag tror att svaret på den frågan är självklart, men samtidigt förbjudet. Man vet vad som är rätt men man gör ändå fel.
För man är feg,jag är feg.
Folk trampar mig på tårna och jag är för fattig för att betala ditt pris.
Men kanske,kanske kan jag ta ett lån på banken och på så sätt ha råd med dig.
Jag insåg det uppenbara
