Your Hand In Mine
Du skulle blivit 19 år idag
Det är som att försöka andas
när man befinner sig under ytan.
När syrebristen förlamar hela kroppen
och hjärtat krampar av saknad
och jag tänker det kan inte bli värre än så här.
Då ser jag alla ljusen som så kärleksfullt är uppradad runt din grav.
Och hela insidan av kroppen rasar.
Och de sista stegen fram till dig suddas ut av alla tårar som fastnar i ögonfransarna.
Det är som att kämpa mot en känsla som inte ens existerar
allt måste vara overklighet.
För hur kan min vän som skrattade högst av alla
inte längre finnas hos mig?
Hur kan hon inte finnas hos oss?
Hur kan hon INTE finnas hos oss?
Spend all your time waiting
For that second chance
For a break that would make it okay
There is always one reason
To feel not good enough
And it is hard at the end of the day
I need some distraction
Oh beautiful release
Memory seeps from my veins
Let me be empty
And weightless and maybe
I will find some peace tonight
In the arms of an angel
Handlingsförlamad
Något så vardagligt enkelt som att ta sig ur ett dagdrömmande tillstånd och kliva ur sängen,
kan ibland tyckas handlingsförlama mig.
Det är så tryggt under kuddar som isolerar allt ljud.
Det känns så säkert att ligga inlindad i täcken som hindrar en ny dag från att bekanta sig med min kropp.
Det är så lätt att stryka ett datum ur kalendern om man spenderat en hel dag i ett annat medvetandetillstånd, på säkert avstånd från människor och händelser.
Om ingen tvingade upp mig under hot och påminnelser om förpliktelser ( som jag inte bryr mig ett skit om )
skulle jag blunda mig igenom dagarna.
Allt förekommande ljud skulle jag välja bort och istället ersätta med fina textrader ur en sång.
Och detta skulle jag göra fram tills dess att jag en dag faktiskt känner att jag orkar kliva upp av egen vilja.
Förhoppningsvis har min tid i isolering då fått mig att glömma hur eländig varje dag brukade kännas,
innan jag valde att blunda mig igenom den mörkaste perioden i kalendern.
Hjärnspöken
Jag lade korten på bordet,
höll andan då jag satt på högsta hand.
Möttes av jokrar
och kände hur andan jag hållt istället helt försvann.
Hela kroppen skriker,
och talar åt mig som sitter helt stum.
Vänder sig ut och in
för att jag ska se sanningen i ögonen.
Och jag såg.
Och jag insåg att jag inte längre ser,
den finaste ihopkrupen under täcket som är tillräckligt stort
för att gömma en hel kropp av sorger.
Mitt täcke är inte ens stort nog åt en enda natt
av återkommande hjärnspöken
och förlorade skratt.
FAN
För att återuppliva oss...
''Du är min hjälte för du vågar vara rak''
Jag placerar mig längst ner på prispallen,
för jag vågar inte ens stå upp för mig själv.
Hjärtat och hjärnan står redo att blotta sig själva,
men jag
jag vägrar rubba mig ur mitt tillstånd.
Jag befinner mig i vintervila.
Men kroppen gör uppror genom hundratals varv runt om i sängen
under alla vakennätter.
Allt osagt som legat utspritt under en längre tid samlas
för att tillsammans
tala till mig.
Men jag slår dövörat till och försöker få dem att förstå,
att de är för känsliga för att släppas fri.
De riskerar att dö i samma stund de lämnar mig.
Och jag är villig att göra vad som helst för att de ska överleva
för att slutligen återuppliva oss...
One of those days
och jag kan inte förmå något att stanna upp,
för att slutligen klarna upp.
Nej, allt ökar i takt och jag står stilla kvar.
Kontrasten gör mig illa till mods,
gör mig illa,
får mig att må illa.
Det är one of those days då jag inte finner något bot,
för de där känslorna som gör så förbannat ont....
Och världen känns alldeles för liten för mitt hjärta,
samtidigt som världen känns alldeles för stor för någon så vilsen som jag.
För hur jag än gör eller vart jag än befinner mig
är världen ett stort svart hål som hotar omsluta mig.
Jag är ett glashus och du är en sten
du ömmar och försvårar varje hjärtslag.
Samtidigt som jag vill avlägsna dig från min kropp och mitt sinne,
önskar jag mer än någonsin att du kunde växa i mina ögon
och på sätt i mitt hjärta.
Och finnas där utan att varje andetag ska passera genom ett filter av din oförståelse.
Jag vill att du ska finnas i mitt liv utan att jag upplever det som om du kväver mig.
Jag vill att du ska kunna pulsera genom mitt hjärta
utan att störa rytmen och slagen.
För tillfället är din närvaro istället ett slag i magen,
varje gång du inte förstår hur ont du gör mig...
Verkligheten är inte alltid så verklig
''Verkligheten är inte alltid så verklig''
Ikväll ger jag er endast denna låt,
den får tala för mig, berätta om de tomma stegen.
I slutet av November hoppas jag få höra den live...
Jag är ett korthus
och jag gör som jag alltid gör.
Jag ljuger dem rakt upp i ansiktet.
Men jag vill inte kalla mig själv för lögnare,
jag föredrar att vara förnekaren.
Ni förstår att varje gång någon låter orden ''hur mår du'' träffa mig i ansiktet
försöker jag tro på min egen lögn när jag drar på läpparna
och pressar fram ett ''bara bra'' så övertygande jag bara kan.
Jag förnekar paniken som nästintill avslöjar mig varje gång,
då det rycker i ansiktsmusklerna som håller leendet på plats.
En kär vän slog huvudet på spiken när hon sa
''du kan endast bli lycklig om du lär dig att den enda du behöver för att uppnå lycka är dig själv''
Jag kände hur rätt hon hade,
och jag kände hur jag föll ihop som ett korthus under hennes ord.
För jag vet inte hur man gör.
Och jag tror aldrig att hopplösheten skrattat mig i ansiktet så högt som då,
och jag tror aldrig att meningslösheten känts så mycket som den kändes just precis då...
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
http://www.youtube.com/watch?v=CL2LYLbaQ3Q
''Jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut.
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut''
Musiken får leva åt mig,
tänka åt mig,
kännas åt mig,
för tillfället.
För jag orkar inte,
jag vågar inte.
Det bästa vore om jag var den enda som gick förlorad
för allt som egentligen betyder något förflyttar sig för långt bort ifrån mig.
Och det där ekot som växer inom mig i takt med att avståndet oss emellan gapar allt större,
det får alla flyttfåglar inom mig att vilja slå sig fri.
Förlåt mig men vi sitter fast.
Jag funderar på att klippa av alla känseltrådar,
och låta ekot vinna.
Och på så sätt frige allt och alla inom mig
för då vore jag den enda som går förlorad.
Men det måste vara bättre än att återigen förlora någon som placerat sig millimeter ifrån mitt hjärta.
''My mind has fucked me over more times than any man could ever know''
Det där man aldrig sätter fingret på
halvt närvarande,
ibland en aning för närvarande.
Fullkomligt dåsig i huvudet av för lite sömn och för mycket tankar.
Men tankarna börjar bli mina vänner och bekanta sig med mina sinnen.
Kroppen däremot känner fortfarande ingen tillit till dessa,
så om natten när allt ska bearbetas motarbetar min kropp dem.
Och jag vaknar upp till en ny dag med svidande ögon och utan ork.
Men jag kämpar på,
koncentrerar mig på andra saker och ting för att hålla avstånd till ''det där man aldrig sätter fingret på''
och tro det eller ej.
Inspiration börjar komma till mig.
Så om ett tag eller två kanske bilder går att återfinna här igen..
Om ändå tiden kunde springa förbi mig
På repeat
Och repeat verkar vara den funktion som drar mest energi för tillfället.
Jag upprepar alla om och men för mig själv om och om igen,
för jag är rädd att jag glömt något ord
eller någon handling som ger mig de bevis jag egentligen aldrig vill finna.
På repeat är mina dagliga rörelser,
i ett försök att få tiden att gå lite fortare än mig själv.
För jag vill få vakna upp millimeter och inte mil ifrån den där tryggheten igen.
Ljusstrimmor
Idag träffades jag av ljusreflektionerna ifrån en ensam reflex,
Och jag tänkte att ljus kanske trots allt går att återfinna
i de mest oanade tillfällen när vi upplever allt som mörkast.
Med detta vill jag säga att en liten strimma ljus fann sin väg in i hjärtat idag,
detta utan direkt anledning.
Men den lilla ljusstrimman tillät mig andas utan tryck över bröstet från och med det att jag slog upp mina ögon.
Och den känslan
den har jag saknat.
''In the end, its these small things that you remember. Little imperfections, that make them perfect, for you''
Sekunder, minuter, timmar och dagar.
Alla går de förbi mig ute på gatan utan att se åt mitt håll.
Tiden tar ingen hänsyn till en vilsen själ på en asfalterad gata.
Och jag vill inte betrakta tiden vid sidan om då den tillslut blir till månader.
Istället önskar jag att den stannat upp då vi var millimeter ifrån varandra.
Allt handlar om att våga tro, att våga hoppas.
Jag vågar inte ens andas.
För jag är livrädd att när jag andas ut kommer slaget i magen komma,
och jag kommer ligga där och smaka på asfalten.
Och förbanna mig själv för att jag hoppades att allt skulle ordna dig tillslut.
''In the end, its these small things that you remember. Little imperfections, that make them perfect, for you''
(Förlåt mig för att jag tvivlar,
förlåt mig för att jag inte vågar tro,
förlåt mig för att jag skriver om något som inte angår någon annan än oss)
Mannen i den vita hatten
''Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov''
''Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö''
Det där tomrummet
blev jag beroende av en vinterdrog..
Det är bara det att vad som höll mig varm inombords,
nu försvinner ifrån mig.
Det går visst inte att fly undan den,
den där förbannade kylan som alltid ska bekämpas med någon slags värme.
Jag har sagt det förut och jag antar att jag kommer få upprepa mina egna ord ytterligare gånger,
då jag säger att varje gång något förflyttat min blick
en bit utanför mörker och fått mig att försöka på nytt så försvinner detta något eller i detta fall någon
i samma stund som jag börjat känna annat än smärta igen,
i samma stund jag börjat leva en dag i taget igen...
Jag vill helst slå runt omkring mig,
döda den där känslan som sitter på mina axlar och hånler.
Men slå ut i tomma intet förändrar ingenting.
Om ändå allt vore just ingenting nu....
Min vinterdrog
Kan det vara så att jag funnit mig en vinterdrog,
stark nog att hålla mig kvar så pass nära
att mina läppar vilar mot din bröstkorg?
Tillräckligt stark för att känna mig överbevisad
då varje ut- och inandning pressas mot mina läppar och får mig att inse att det faktiskt går att överleva.
För jag känner ju dina andetag
jag känner ju dina hjärtslag
jag hade bara glömt hur det var,
hur det faktiskt kändes
att själv vara vid liv.
Tredje gången gillt
Ibland känns allt bara alldeles för meningslöst,
tungt
och ångestladdat.
För att jag ska orka andas luften utan att den misshandlar min kropp,
då den tar sig in luftvägarna för att sedan rinna med blodet,
och nå ut till varje millimeter av mig.
Det skrämmer mig
att avgrunden jag betraktat på avstånd,
nu stirrar mig i ögonen.
Jag vet aldrig om varje ny dag ska bli den avgörande dagen,
den dagen då jag helt tappar fattningen om livet...
Inte igen, inte en gång till.
För mig existerar inget tredje gången gillt,
vad det gäller att resa sig ur det där mörkret som naglat sig fast i huden.
För mig är tredje gången gillt något helt annat...
Ooh child things are gonna get easier
Ooh child things'll get brighter
Ooh child things are gonna get easier
Ooh child things'll get brighter.
Someday yeah, we'll put it together and we'll get it undone
Someday when your head is much lighter
Someday yeah, we'll walk in the rays of a beautiful sun
Someday when the world is much brighter.
En känsla av noll
Varje dag är en balansgång mellan en känsla av noll och ett leende
mer än så vågar jag inte berätta
Inside it all feels the same
Du förgiftar luften runtomkring dig,
jag försöker andas den.
Alla dina ord blir till nervgift
och rycker och drar i varenda liten en av alla mina miljoner celler.
Du pulserar som ett giftmoln inom mig
och kväver innehållet längst vägen.
Jag
tillintetgörs tills dess att något eller någon avgiftat mig.
Jag önskar att jag kunde skrika
men det finns inget att säga dig....
