Så fort snön lagt sig ska jag be om en vinterdrog
Jag darrade som löven idag
och jag kände mig som dem då de försöker klamra sig fast vid sin gren.
Och jag darrade av både den sortens kyla som biter igenom kläder och hud,
och av den panik som fick en tanke att cirkulera i mitt huvud.
En tanke som fick mig att viska tyst för mig själv att ''så fort snön lagt sig till rätta ska jag be om en vinterdrog''
Och det får vara precis vad som helst bara det tar mig en bit över noll.
Jag vågar mig inte på några önskningar
för jag vet att de alltid leder till besvikelse.
Men att vara två om saken vore ändå en sådan.
För fyra händer är bättre än två vet du väl?
Alla dessa flyttfåglar som bor i mitt bröst
i magen alltså..
Jag tror flyttfåglarna däri har börjat längta efter andra städer
så pass mycket att det försöker slå sina vingar inom mig,
men jag står stilla kvar.
Paralyserad.
För människor tar mina händer och håller mig kvar,
nu när jag bara vill släppa taget.
Hur kan det komma sig då de annars ger mig fingret?
Och de där flyttfåglarna äter mina piller för att få sova om natten,
för att själva stilla sin frustration.
Och jag blir utan mina milligram,
jag blir utan min sömn.
För när jag blundar,
då ser jag alla utslagna fåglar som skulle ta mig därifrån om natten,
så jag kunde stå ut med dagen.
Och det ska ni veta,
det får hela kroppen att skrika i tystnad.
Ni är lampor, jag är is
Det är så lätt att frysa till is,
det krävs så mycket för att tina.
För mycket.
Och alla vet att man aldrig kan önska sig för mycket ''för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.''
Jag låter folk bli till värmelampor och jag vill förflytta mig längst med dem.
Men de slocknar alla då de frostat av mina murar,
och de lämnar mig alltid längre ut i kylan...
Det märks att den årstid som håller så många på fötter är död nu,
det är höst, det är mörkt nu.
Det är ensamt
iskallt
och tomt nu.
Och vi som fann tröst i sol och värme,
vi eller i alla fall jag
gömmer mig helst under ett täcke,
och söker skydd nu.
Någon sa '' Jag önskar att jag var en igelkott och fick krypa ner under hundratals löv och gömma mig''
och jag höll med men jag tänkte '' Jag önskar att jag fick låna ett par vingar och förlytta mig med fåglarna här ifrån, till ett ställe som värmer''
150909
Att möta din oförståelse,
kan jämföras med en öppen hand mot min kind.
Och det svider lika intensivt varje gång,
både i kroppen
och bakom ögonlocken.
Att se hur mina försök till försoning
passerar dina öron utan att uppfattas,
utan istället missuppfattas.
Det får hela min kropp att skrika,
men du hör ingenting...
It rips it hurts
Jag undrar och jag räds för att allt det undantryckta
som inte längre vilar inombords,
på något vis kan orsaka mig fysisk skada på riktigt.
Då alla de där känslorna man aldrig riktigt kan sätta fingret på
kämpar så hårt för att ta sig ut ur min kropp
att det börjar göra riktigt ont i min bröstkorg
på riktigt...
Well I wish...
Fann en väldigt vacker låt http://www.youtube.com/watch?v=L4sa2HoXpsE
Kluven
Jag känner mig kluven,
både i vilja och som person.
Ibland tom
och ibland överfull,
av alla de känslor som ibland slår mig så hårt i magen att luften faktiskt tar slut.
och jag kämpar med paniken
och med ångesten som suger luften ur mina lungor,
och lämnar mig under attack.
Och jag undrar om det inte vore bättre att döda allt som strider inombords
i ett sista krig mot känslorna där jag går ut ur striden som enda överlevande,
och fullkomligt känslokall...
Händer greppar om mitt hjärta,alldeles för hårt
Jag har håll i hjärtat,
efter alla försök att springa ifrån allt som faktiskt händer,
och händer greppar om mitt hjärta alldeles för hårt.
Tiden ligger stilla över bröstet och gör det en aning för svårt,
att ta de andetag som behövs för att orka med allt som faktiskt krävs av mig emmellanåt.
Och oviljan att acceptera att livet har sin gång,
får mig att vilja stänga ögonen varje gång jag öppnar dem och somna om..
Jag vet inte om jag tappat räkningen,
eller om det bara blivit för overkligt att räkna dagarna sedan du försvann...
Your fool
fastnar i kläderna,
sätter dig i huden.
Och vägrar försvinna...
Du avspeglas i varje ansikte,
men dyker själv aldrig upp,
för att spegla dig i de par ögon,
som ofrivilligt alltid letar efter dig.
Gränsen emellan logik och förnuft
överskrids av den envisaste känsla jag någonsin känt.
Varför tvingas jag över gränsen
när jag helst av allt vill se den suddas ut...
Ta den gärna med dig när du försvinner,
det är ju rätt uppenbart att du inte kommer stanna kvar.
Undertecknat
Your fool
Kanter nöts med tiden
Vi är alla delar av ett pussel,
med kanter som tillhörde varandra.
Alla en del av den bild som bars upp av fem händer.
Men kanter nöts med tiden,
och avståndet som växte oss emellan tvingade oss slutligen isär.
Och bilden brast
då de händer som brukade hålla oss ihop,
en dag valde att söka sig bort ifrån varandra,
söka sig till andra....
Dont give me choise
och jag insåg att det faktiskt bara var ett önsketänkande som bytt form.
Som lurat mig att tro och känna,
vad jag egentligen bara önskar....
Vad jag egentligen önskar är vad jag längtar efter och behöver,
något jag hade en gång men tappade längst vägen.
Kanske sprang även det ifrån mig,
då jag själv alltid tycks finna mig själv ståendes på samma ställe som sist jag granskade mitt liv.
Visst vill jag också färdas framåt och inte frysa fast i livet,
men jag tycks missa varje chans att springa med resten.
Jag kanske helt enkelt är för rädd för vad som kan vänta längre fram,
som det gör mig handlingsförlamad.
Istället för att agera stannar jag kvar i tryggheten som i själva verket är ovissheten.
Och vem kan ärligt säga att det är att vara trygg?
''Give me reason but dont give me choise,
I'll just make the same mistake again''
Ett förtydligande
att mitt hjärta inte är något rum jag hyr ut,
tro inte att du kan flytta in och ut hur du vill....
Sommarslut och svårigheter
Varför måste jag vakna upp ur drömmar
efter två timmars sömn och önska att få somna om så hårt,
att knogarna vitnar då jag knäpper händerna och ber om att få falla tillbaks in i vad som var så mycket bättre,
än det jag vaknade upp till.
Det är något som dör med sommaren
och återigen placerar mig någonstans bortanför solljuset,
och värmen.
Något som tar sig in i blodomloppet genom ett leende
och förseglar det tills nästa gång solen åter det når.
Något som sliter och drar i alla känseltrådar att de goda helt går av.
Något oinbjudet som aldrig frågar om lov utan tar vad det vill ha,
och lämnar mig utan någonting alls.
Varför får jag aldrig överleva en enda höst och vinter utan istället frysa ihjäl,
på utsidan av min egen kropp.
Kan inte jag få vara mitt eget lyckopiller någon gång
istället för någon eller något annat....
Tiden går som på räls, jag spårar ur
I morgon vaknar ni upp
till något,
men jag vaknar upp till ingenting.
Bara en massa tomma timmar och rastlöshet.
För sommaren är slut nu,
så också allt som tillhör den.
Så också flera månader av mitt liv.
Nu är varje vardag på riktigt
och det är dags att sluta låtsas.
Tiden går som på räls
och jag spårar ur...
Fötterna snubblar på orden
känns modet tillräckligt
för att fötterna ska våga sig fram till ett par skor i större storlek
och låta munnen säga sitt.
Istället snubblar fötterna på orden,
och munnen förbannar modet,
då detta aldrig känns tillräckligt för att säga;
får jag dela mina känslor med dig
Som jag saknar dig
När den sanning som gör som ondast att möta
och som är för grym för att orka förstå,
blockerar luftvägarna.
Då raseras det fotstöd som är för sargat för att finnas kvar,
och jag faller tillbaks i tiden.
Och det skratt som brukade fylla hjärterum och värma varje frusen kropp,
och de ögon som log mot varje mötande blick.
De slutar skratta
och de slutar att le.
Och inom mig går varje försök till återuppbyggnad återigen sönder.
Och jag tar till alla metoder för att bevara hennes skratt,
kunde jag skulle jag rista in alla minnen på min kropp,
och låta dem ärras tillsammans med mig.
Och tillslut kanske läka och försvinna in i hjärtat
för att stanna där för alltid...
Elegi
Happiness is like a butterfly,
the more you chase it
the more it will elude you
but if you turn your attention to other things
it will come and sit softly on your shoulder
Det är svårt att se den där fjärilen flyga framför näsan
utan att impulsivt sträcka sig efter den
och självklart få den att slå sina vingar allt längre bort....
Idag känner jag mig en aning tom på ord,
allt känns upprepat och bekant.
Kanske beror det på att jag saknar förmåga att förstå mig på alla de känslor
som virvlar runt inom mig.
De får aldrig leva ut sin vilja och gör därför uppror.
Men trots detta vägrar jag namnge dem.
Därför saknar jag ord.
It's about your size
There's a whole in my heart and it's about your size,
With eyes piercing through my heartbeats
leaving some behind.
With fingers lingering through my mind.
Are you for real or are you just another illusion?
Do you hide behind our vicinity?
Or am I close to your intimate conviction?
I thing I'm developing an addiction
To feel you near.
Since you controls my desire.
You have the power to play with my abstinence and set my skin on fire.
Only you can put the burning frustration to sleep.
By give me a bit of yourself to keep.
Dear old Stockholm
Befinner mig i Stockholm,
tänkte att jag kunde resa bort och lämna tankarna hemma.
Jag har dock fått erfara att tankar inte är ting som man kan bura in eller lämna bakom sig.
De är fånge i ens kropp tills anledningen till dess uppkomst är utredd...
Och det är ju just denna skräck att möta mina tankar och funderingars skapare
som får mig att leva kvar i ovisshet.
Då den känslan ändå är en känsla man kontrollerar över.
Jag är så rädd att tappa kontrollen,
och ligga hjälplös på backen, tillgänglig att trampa på.
Jag är så full med tankar att de jagar mig om natten,
och jag vågar aldrig inse
vad tankarna vill mig,
för jag är så sanslöst feg och tömd på tillit.
Jag vågar helt enkelt inte tro på tankarnas fömåga att skapa något som är äkta.
Godnatt!
Abstinens
och jag har abstinens.
Varje stund av ensam hud och fingrar.
Obotligt sjuk
skriva dem på ett papper,
och riva dem i bitar.
Tills dess att de blivit för obefintliga för att tydas,
att kännas.
Jag har utvecklat en ny fobi,
Den att vara för mig själv.
Panik de timmar jag tillbringar ensam,
då dessa timmar alltid är för långa och känslosamma.
Vänner är botemedlet mot det inre uppror som råder,
utan dem är jag obotligt sjuk.
