thisisfreaky

Jag känner mig kluven,
både i vilja och som person.
Ibland tom
och ibland överfull,
av alla de känslor som ibland slår mig så hårt i magen att luften faktiskt tar slut.
och jag kämpar med paniken
och med ångesten som suger luften ur mina lungor,
och lämnar mig under attack.
Och jag undrar om det inte vore bättre att döda allt som strider inombords
i ett sista krig mot känslorna där jag går ut ur striden som enda överlevande,
och fullkomligt känslokall...