thisisfreaky

Jag har håll i hjärtat,
efter alla försök att springa ifrån allt som faktiskt händer,
och händer greppar om mitt hjärta alldeles för hårt.
Tiden ligger stilla över bröstet och gör det en aning för svårt,
att ta de andetag som behövs för att orka med allt som faktiskt krävs av mig emmellanåt.
Och oviljan att acceptera att livet har sin gång,
får mig att vilja stänga ögonen varje gång jag öppnar dem och somna om..



Jag vet inte om jag tappat räkningen,
eller om det bara blivit för overkligt att räkna dagarna sedan du försvann...