Du är brännsår
Du är hundra grader kastat mot min kropp,
du är brännsår på huden,
och i hjärtat.
Hur kan du som brann i mina ögon,
frysa till is
och köldskada all tillit du tilldelats.
Hur kunde du förmå dig själv att nå fryspunkten på bara några sekunder,
Att du inte fryser ihjäl är för mig ett under,
då du obrydd frostskadat allt vad jag är....
Jag hatar allt du är och står för
du är brännsår på huden,
och i hjärtat.
Hur kan du som brann i mina ögon,
frysa till is
och köldskada all tillit du tilldelats.
Hur kunde du förmå dig själv att nå fryspunkten på bara några sekunder,
Att du inte fryser ihjäl är för mig ett under,
då du obrydd frostskadat allt vad jag är....
Jag hatar allt du är och står för
Mitt hjärta är ett foster
Jag litar inte längre på mötande ögon,
då de föder en viss kontakt,
och låter hjärtat bli till ett foster som växer sig större i kroppen,
som lever på närhet
som lever på kärlek.
Men
som tillslut svälter
då ögonen väljer att avvisa de egna,
eller blicka in i någon annans.
Men
som aldrig dör.
utan fortsätter hungra.
Men
som magrar allt mer och mer då förtroendet för dessa ögon
redan dött...
då de föder en viss kontakt,
och låter hjärtat bli till ett foster som växer sig större i kroppen,
som lever på närhet
som lever på kärlek.
Men
som tillslut svälter
då ögonen väljer att avvisa de egna,
eller blicka in i någon annans.
Men
som aldrig dör.
utan fortsätter hungra.
Men
som magrar allt mer och mer då förtroendet för dessa ögon
redan dött...
Upprorisk jävla rastlöshet
Jag går omkring fullkomligt oense
med med inre.
Kan inte förmå mig själv att känna tillräcklighet.
Varken personlig tillräcklighet,
eller tillräcklighet överhuvudtaget.
Det finns alltid något bättre,
någon bättre,
eller någonstans bättre att vara.
Att aldrig känna mig tillfreds med hur livet ser ut,
det tar ut sin rätt inombords,
det kryper bokstavligen under skinnet.
Och oavsett hur mycket hydrokortison salva jag försöker lindra rastlösheten med
slutar det aldrig springa bakom ögonlocken, huden eller i tankarna.
med med inre.
Kan inte förmå mig själv att känna tillräcklighet.
Varken personlig tillräcklighet,
eller tillräcklighet överhuvudtaget.
Det finns alltid något bättre,
någon bättre,
eller någonstans bättre att vara.
Att aldrig känna mig tillfreds med hur livet ser ut,
det tar ut sin rätt inombords,
det kryper bokstavligen under skinnet.
Och oavsett hur mycket hydrokortison salva jag försöker lindra rastlösheten med
slutar det aldrig springa bakom ögonlocken, huden eller i tankarna.
Som slag i magen
Att det käraste man har står framför en
och fyller samma funktion som en vägg då man öppnar sitt hjärta,
Och tvingar tillbaka orden i form av ett slag i magen.
Det gör mer än bara ont.
Besvikelsen och sveket försvårar bokstavligen andetagen.
Jag förstår inte hur jag ska kunna se er i ögonen utan att påminnas om hur kniven ni fäste i ryggen fortfarande värker.
och fyller samma funktion som en vägg då man öppnar sitt hjärta,
Och tvingar tillbaka orden i form av ett slag i magen.
Det gör mer än bara ont.
Besvikelsen och sveket försvårar bokstavligen andetagen.
Jag förstår inte hur jag ska kunna se er i ögonen utan att påminnas om hur kniven ni fäste i ryggen fortfarande värker.
Istället för ingenting...
Fulla nätter avbyter varandra,
och gatorna bevandras av ostabila själar
som låter alkoholen hålla själva livet i liv.
Med dess förmåga att blåsa liv i glömda smilgropar,
och dess oförmåga att överväga beslut innan de fattas,
utan endast gå på känsla.
Och det är väl det som egentligen är av betydelse,
att känna någonting,
istället för ingenting.
En längtan efter okänt och nytt
Jag har börjat eftersträva friheten
att både få känna mig fri och att få känna mig lycklig och tillfreds.
En strävan som ej går att uppfylla i den nuvarande staden,
då den aldrig känns tillräcklig.
Jag längtar efter större städer,
okända ansikten,
och en omstart i livet.
Jag siktar mot Göteborg
Pulserar i takt med dig
Rummet pulserar i takt med att blodet rusar genom tinningen,
Och kroppen rycker försiktigt
men rytmiskt med i hjärtslagen.
Jag ligger vaken och önskar få styra över min egen rytm,
Men du styr hjärteslagen du komponerar dem hur du vill.
Jag dansar fånigt efter.
Och kroppen rycker försiktigt
men rytmiskt med i hjärtslagen.
Jag ligger vaken och önskar få styra över min egen rytm,
Men du styr hjärteslagen du komponerar dem hur du vill.
Jag dansar fånigt efter.
Vingklippta löften
Bakom slutna ögonlock spelar galler ingen roll,
där är jag min egen domare och jag släpper känslorna fri.
De slår sig fram genom rätt och fel men väljer att gå sin egen väg.
Din väg,
För hur vilse de än verkar vara hittar de alltid tillbaks till dig.
Många dagar har passerat sedan sist.
Och jag har ägnat varje dag åt att försöka undgå ångest över beslutet om jag handlade rätt eller fel.
Det enda beslut jag egentligen lyckats fatta
är det att jag överlåter beslutet åt dig.
Det är trots allt dig allt hänger på.
En välbekant rörelse tar vid och förtroenden följer med förnuftet genom strupen ner i magen.
Där fjärilar kämpar för att inte förtäras av dess svek.
De kämpade inte emot då det blåste genom hjärtat.
Istället tillät de sig följa med draget och vingklippas av ett par ögon.
Förlåt!
där är jag min egen domare och jag släpper känslorna fri.
De slår sig fram genom rätt och fel men väljer att gå sin egen väg.
Din väg,
För hur vilse de än verkar vara hittar de alltid tillbaks till dig.
Många dagar har passerat sedan sist.
Och jag har ägnat varje dag åt att försöka undgå ångest över beslutet om jag handlade rätt eller fel.
Det enda beslut jag egentligen lyckats fatta
är det att jag överlåter beslutet åt dig.
Det är trots allt dig allt hänger på.
En välbekant rörelse tar vid och förtroenden följer med förnuftet genom strupen ner i magen.
Där fjärilar kämpar för att inte förtäras av dess svek.
De kämpade inte emot då det blåste genom hjärtat.
Istället tillät de sig följa med draget och vingklippas av ett par ögon.
Förlåt!
I'm your fool
Jag sover dagarna i ända,
för jag kan inte sova om natten.
Sömnen är så förvirrande att jag aldrig vet vad som är dröm och verklighet.
Jag lever i någon slags ovisshet,
där jag inte kan skilja på ord eller handlingar som utspelats i mina drömmar eller i verkligheten.
Jag känner mig förvirrad.
Som människa borde man vilja leva och vara verklig,
men jag gillar de ord som formas för mig
jag gillar de handlingar som utförs för mig,
i det medvetandestadie där jag egentligen inte ''lever'',
utan där jag drömmer.
Men vem vill drömma bort sitt liv när man kan leva sitt eget?
Livet är inte alltid så bitterljuvt som alle ens önskedrömmar.
Men man tycker ju att,
en av dem alla borde få gå i uppfyllelse.
Någon gång.
Gärna snart.
I've got another confession to make
I'm your fool
Everyone's got their chains to break
Holdin' you
Nu ska jag fortsätta öva på bare ackord jag menar klockan är bara tre på morgonen
för jag kan inte sova om natten.
Sömnen är så förvirrande att jag aldrig vet vad som är dröm och verklighet.
Jag lever i någon slags ovisshet,
där jag inte kan skilja på ord eller handlingar som utspelats i mina drömmar eller i verkligheten.
Jag känner mig förvirrad.
Som människa borde man vilja leva och vara verklig,
men jag gillar de ord som formas för mig
jag gillar de handlingar som utförs för mig,
i det medvetandestadie där jag egentligen inte ''lever'',
utan där jag drömmer.
Men vem vill drömma bort sitt liv när man kan leva sitt eget?
Livet är inte alltid så bitterljuvt som alle ens önskedrömmar.
Men man tycker ju att,
en av dem alla borde få gå i uppfyllelse.
Någon gång.
Gärna snart.
I've got another confession to make
I'm your fool
Everyone's got their chains to break
Holdin' you
Nu ska jag fortsätta öva på bare ackord jag menar klockan är bara tre på morgonen
Hatkärlek klockan 01.58
Det är svårt att låta bli att älska den enda personen som gjort en lycklig
Det är svårt att hata den enda personen man älskat
Jag tror att jag hat-älskat dig lite för länge nu...
Så nu tänker jag bara glömma bort dig.
Living underneath the surface
Alla går vi sönder,
stark som skör.
Alla kommer vi någon gång genomgå något där en del av oss själva dör.
Och jag,
Stark i denna stads ögon,
Jag känner mig svag.
För veckor kan passera utan att förbättras en dag.
Jag är herren på täppan av en sargad kropp,
Förd bakom ljuset, och berövad allt hopp.
Jag är den,
Som förlorat tron på en förbättring,
Då varje steg i rätt riktning resulterat i en försämring,
Tre steg bakåt.
Jag lever på botten av klyschan som predikar om olycklighet,
Ofrivilligt medvetandes om dess sannhet.
Jag är den,
Som vaknar sent om dagen,
För att slippa känna på de osynliga slagen.
Blåmärkt av förluster, svek och ensamhet,
Jag är den som inget om lycka vet.
Det finns ingen lösning,
Bara destruktiva metoder.
För att underlätta ett liv i nöd,
Där en ständig kamp utspelas,
Mellan ork och död.
Allt hänger på hur mycket en människa klarar av.
Pursuit of happiness I say,
Help me angel I pray.
GE MIG LITE LJUS NÅGON JÄVLA GÅNG
Så nära men så långt bort
Du är splittrad,
du är ett tusenbitarspussel och jag trodde faktiskt att,
jag helade dig en aning då jag höll om dig,
ihop dig.
Men jag börjar förstå nu att du faktiskt är den som plockar isär mig.
Och snart är jag ett okomplett pussel som bär en bild av dig.
Jag inser att jag spegelvänt mina känslor och låtit dem återspeglas i dig.
För varje gång jag velat hålla om dig har det inte varit för din skull,
det har varit för att jag själv faller isär
och jag ville att du skulle hålla ihop mig.
'' Åh gud det gör så ont,
att något så nära kan vara så långt bort''
Kluven men fri
Jag borde känna stolthet då jag avslutar min skoltid,
men jag känner bara en stor frihet,
den enda känslan som övervinner den om misslyckandet.
Folk säger att jag tar det stora steget ut i världen nu,
Ur min synvinkel sett trampar jag vatten i försöken att ta mig framåt,
bortåt.
Jag har en del planer men ingen stabil grund att genomföra dem på ,
jag är mestadels kluven, väldigt kluven.
Vilka planer skall tas tag i och genomföras nu och vad kommer jag ångra sen?
Jag tror nog att jag skall fortsätta med den strategin jag hållt mig vid den senaste tiden,
den om att ta en dag i taget.
Det kan bara gå på två olika vis då,
bra eller dåligt.
Ett ljuskänsligt hjärta
Persiennerna är nerdragna,
men jag skymtar dem emellan,de färger som bosatt sig utanför.
Aldrig uppskattade eller tidigare uppmärksammade,
aldrig förän nu.
Nu tränger de sig in igenom persiennerna,
och bländar ett ljuskänsligt hjärta.
Nu väcker de det förflutna till liv,
för att sedan dö kippandes efter andan framför mina fötter.
Jag tvingas in i nuet och känner hur jag själv kämpar med andetagen,
då jag inte längre kan gömma mig bakom persiennerna.
men jag skymtar dem emellan,de färger som bosatt sig utanför.
Aldrig uppskattade eller tidigare uppmärksammade,
aldrig förän nu.
Nu tränger de sig in igenom persiennerna,
och bländar ett ljuskänsligt hjärta.
Nu väcker de det förflutna till liv,
för att sedan dö kippandes efter andan framför mina fötter.
Jag tvingas in i nuet och känner hur jag själv kämpar med andetagen,
då jag inte längre kan gömma mig bakom persiennerna.
Ack så svårt
Ögonen svider av trötthet
och huvudet har redan fallit in i sömn.
Jag tvingar kroppen att hålla sig fast vid vaket tillstånd,
och försöka ta in all information som måste fastna där.
Men det är svårt, ack så svårt,
då längtan efter sängen och kudden och det obeskrivligt comfortabla täcket är det enda som upptar hjärnkapaciteten.
Jag är så trött, så trött efter en dålig natts sömn,
och jag förbannar de kvarvarande dagarna tills jag står helt snurrig av både lycko och alkohol berusning på studentflaket.
Det finns så mycket att göra men det finns verkligen ingen ork.
Jag ger nog upp nu trots att det ökar risken för ett dåligt betyg i morgon
godnatt!
och huvudet har redan fallit in i sömn.
Jag tvingar kroppen att hålla sig fast vid vaket tillstånd,
och försöka ta in all information som måste fastna där.
Men det är svårt, ack så svårt,
då längtan efter sängen och kudden och det obeskrivligt comfortabla täcket är det enda som upptar hjärnkapaciteten.
Jag är så trött, så trött efter en dålig natts sömn,
och jag förbannar de kvarvarande dagarna tills jag står helt snurrig av både lycko och alkohol berusning på studentflaket.
Det finns så mycket att göra men det finns verkligen ingen ork.
Jag ger nog upp nu trots att det ökar risken för ett dåligt betyg i morgon
godnatt!
Passivitet
SEX dagar och TJOGOTRE minuter sedan förra gången jag lyckades
eller kanske misslyckades
med att dela med mig av mina tankar här.
Under de sex dagarna och tjugotre minuterna har tiden färdats i illfart
men ska jag vara ärlig känns dessa dagar och minuter endast som några få.
Ni förstår,
jag har låtit passiviteten slagit rot i mig och växt sig fast i marken.
Och eftersom att tiden inte tar hänsyn till detta har den passerat utan mig.
Jag börjar känna paniken röra sig inom mig,
det är så mycket som står på spel,
men passiv som jag är ( utan att kunna rå för det) kommer allt gå förlorat.
Jag vet det redan, det handlar bara om att kunna acceptera detta faktum.
Dock är acceptansen om att förlora något som för stunden är obetydligt, lika svårt,
som att förlora något betydelsefullt.
För allt är egentligen av betydelse.
Jag kan förneka detta,
men det är även jag som förlorar flera gånger om, genom att göra just detta.
eller kanske misslyckades
med att dela med mig av mina tankar här.
Under de sex dagarna och tjugotre minuterna har tiden färdats i illfart
men ska jag vara ärlig känns dessa dagar och minuter endast som några få.
Ni förstår,
jag har låtit passiviteten slagit rot i mig och växt sig fast i marken.
Och eftersom att tiden inte tar hänsyn till detta har den passerat utan mig.
Jag börjar känna paniken röra sig inom mig,
det är så mycket som står på spel,
men passiv som jag är ( utan att kunna rå för det) kommer allt gå förlorat.
Jag vet det redan, det handlar bara om att kunna acceptera detta faktum.
Dock är acceptansen om att förlora något som för stunden är obetydligt, lika svårt,
som att förlora något betydelsefullt.
För allt är egentligen av betydelse.
Jag kan förneka detta,
men det är även jag som förlorar flera gånger om, genom att göra just detta.
Vi blev som dom andra
Jag bad om en förändring
jag fick en sådan.
En negativ sådan.
Och nu måste jag acceptera något nytt när jag ännu inte förstått att något blivit gammalt.
Hur ska något sådant vara möjligt
när allt verkar vara just omöjligt.
Både känslor och önskvärda slut.
''Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra ''
Förd bakom ljuset av illusioner
Det har aldrig varit min mening att svika förhoppningar,
men att inte kunna skilja på vad som är på riktigt och på vad som är en illusion,
det har resulterat i att allt för många av dessa förhoppningar plockats isär till inget annat än bevikelse.
Men tro inte att jag går ostraffad för detta,
för precis som er,
kastas jag själv mellan verklighet, förhoppningar, besvikelse och frustration.
För jag vet inte säkert, även fast det antagligen är så säkert att alla andra redan insett,
förutom jag.
Att vi endast är en illusion.
Men jag är kanske alldeles för indragen i förvirringen av alla dessa förhoppningar och besvikelser
att jag fört mig själv bakom ljuset,
och inte längre kan se klart,
jag ser endast i illusioner...
(Club 8 - Jesus walk with me kan vara den finaste låten på länge)
Bara jag räddar er
De tårar som rullar ner för min hals tillhör ej mig,
de fångades bara upp av min halsgrop då ni grät ut mot min kind.
Jag saknar styrka,
men jag är ändå frivilligt den som håller er upprätt på benen,
trots det att mina egna skakar av utmattning.
Er olycka blir min olycka då skuggor bosatt sig under era ögon,
och min rädsla för att se er försvinna ner i mörker,
får mig att lysa starkare än någonsin för er,
och all energi går åt till er,
och lämnar mig inte tillräckligt kvar,
för att orka lysa åt även mig....
Hatälska
Jag vet väl inte riktigt varför man gör som man gör ibland,
jag vet heller inte om det är så viktigt att egentligen veta.
Vad man gör måste ändå vara det som känns bra just då,
och då spelar allt annat egentligen ingen roll.
Vad vet jag?
Jag vet detta...
Att jag hat - älskar regnet.
Jag älskar hur det lämnar gatorna tomma och tysta,
och låter mig vara inget annat än mig och mina funderingar och reflektioner.
Men jag hatar hur det blöter min kropp och tynger mina kläder.
Dock älskar jag hur det frigör frihetskänslan inom mig,
men jag hatar hur det ibland framhäver allt dystert.
Trots det älskar jag hur dropparna skiljs åt vid marken för att återfinna varandra i en pöl.
Men jag hatar hur dessa pölar ibland blockerar min väg och dyker upp oinbjuden i min sko.
Eller egentligen varken hatar eller älskar jag regnet.
För det kan ju inte vara möjligt att så starka känslor ska väckas till liv av något så simpelt som regn.
Därför måste jag ta tillbaks vad jag redan sagt och påstå detta: jag gillar och jag ogillar regnet.
Eller nej, jag gillar när det regnar men jag ogillar regnet.
jag vet heller inte om det är så viktigt att egentligen veta.
Vad man gör måste ändå vara det som känns bra just då,
och då spelar allt annat egentligen ingen roll.
Vad vet jag?
Jag vet detta...
Att jag hat - älskar regnet.
Jag älskar hur det lämnar gatorna tomma och tysta,
och låter mig vara inget annat än mig och mina funderingar och reflektioner.
Men jag hatar hur det blöter min kropp och tynger mina kläder.
Dock älskar jag hur det frigör frihetskänslan inom mig,
men jag hatar hur det ibland framhäver allt dystert.
Trots det älskar jag hur dropparna skiljs åt vid marken för att återfinna varandra i en pöl.
Men jag hatar hur dessa pölar ibland blockerar min väg och dyker upp oinbjuden i min sko.
Eller egentligen varken hatar eller älskar jag regnet.
För det kan ju inte vara möjligt att så starka känslor ska väckas till liv av något så simpelt som regn.
Därför måste jag ta tillbaks vad jag redan sagt och påstå detta: jag gillar och jag ogillar regnet.
Eller nej, jag gillar när det regnar men jag ogillar regnet.
