thisisfreaky

Jag borde med lätthet kunna skriva ner de senaste dagarna här,
men de senaste dagarna har varit för känslomässigt starka för att försöka förstå sig på...

De två år som passerat verkade försvinna då två års dagen fick det att kännas som själva dödsdagen.
Och jag försvann.
In i mig själv och bak i tiden.
Och jag insåg att jag ännu inte förstått,
undrar om jag någonsin kommer att förstå
att du aldrig kommer att komma tillbaks igen...

Sofia Andersson du har den största platsen i mitt hjärta

All förtryckt frustration gjorde sig påmind idag
då den exploderde inom mig.
Tryckvågen måste ha orsakat inomborda ras
eller skadat mina ögon eftersom dessa endast såg hur omvärlden raserades.

Utan att veta ut eller in rusade ovissheten genom kroppen, färdandes under min hud.
Och fingrarna visste inte om de skulle slå sönder allt de kunde finna,
och fötterna visste inte om de skulle sparka sönder allt befintligt.
Hjärnan insåg att detta inte skulle förstöra vad som egentligen behövde förgöras,
denna besvikelse som inte gick att krossa med den egna kroppen,
hur mycket man än skulle misshandlade den med både sparkar och slag.
Så jag trotsade den starka viljan att göra utlopp för mina känslor på materiella ting,
och greppade istället en cancerpinne och drog in röken och höll den kvar tills all besvikelse rökförgiftats och kvävts till dött inom mig.
Världen började röra sig ostabilt vilket kändes bra då jag istället framstod som den stabila.




Det är aldrig försent att göra sådant man borde gjort när man var liten, typ ta hål i öronen.
Jag var livrädd men fast besluten att övervinna min fobi. Sagt och gjort nu sitter de där.

Agnes och jag satte oss i Badhusparken och slängde ur oss alla hatiska ord vi kunde och smutskastade skolan.
Denna gång avstod jag från cancerpinnarna vilket jag borde göra varje gång.



Hittade en stackars cykel på botten av den inte allt för djupa Storsjön gjorde vi också



Sedan cyklade Agnes hem till sig och jag vandrade iväg till jobbet

och det var den dagen

Jag gillar inte ensamheten
varken den som ekar inombords eller vid min sida.
Korta stunder av tillfredsställelse,
trots det att det bara är blickar

Men shit vad du är vacker.

Det är så mycket lättare att avskilja sig från sitt hjärta,
och betrakta allt som sker någon meter ifrån.
Tillräckligt många för att inte beröras eller påverkas,
varken känlomässigt eller fysiskt.
Istället kan jag möta allt med ett leende,
Varför bry sig och involvera sig i känslor som endast raserar?
När man kan bedöva sig själv känslomässigt och hantera allt som sker med inget annat än just ett leende,
Ni vet vad man säger,
ett skratt förlänger livet, allt blir mycket ljusare så.

Gjorde magplask in i olyckan igen,
då alla fasader rasade samman som om de inte vore annat än luft.
Den söker sig ner genom lungorna med samma kvävande effekt som om den färdades i vatten,
och dränker mig.
Inifrån och ut,
tills det att kroppen är överfull och olyckan slutligen tränger sig ut i form av en tår.

Tillåt mig sluta ögonen och blinka bort vad som fuktar mina kinder.
Skitliv, igen

Balanserandes på utsidan av min egen känlobubbla,
livrädd att minsta lilla felsteg ska bryta ytspänningen och bidra till ett återfall,
ner i bortträngda känslor,
och avbrutna tankar som aldrig fått tagit ut sin rätt på sinnet.

Att öppna ögonen och möta en ny dag känns lika riskabelt varje gång,

Duschade bort en halv kväll,
sittandes i ett badkar omsvept av ett svart draperi.
Lät vatten så hett att det svedde min hud koka blodet därunder.
Satt orörlig och lät vattnet skölja bort alla svek och lögner ur min kropp,
förundrades över hur hettan lämnade röda spår på min hud men ändå inte smärtade,
utan brände skönt och behagligt.
Vattenångan reste sig upp ur badkaret och översvämmade badrummet,
lade sig sedan som ett hölje över speglarna och lät mig slippa möta min egen blick.


(Tack och lov för att jag inte står för varmvattenkostnaderna,
då skulle jag inte kunna stå för så mycket mer sedan.....)