thisisfreaky

Lagomt i tid med att träden frös till is
blev jag beroende av en vinterdrog..
Det är bara det att vad som höll mig varm inombords,
nu försvinner ifrån mig.
Det går visst inte att fly undan den,
den där förbannade kylan som alltid ska bekämpas med någon slags värme.
Jag har sagt det förut och jag antar att jag kommer få upprepa mina egna ord ytterligare gånger,
då jag säger att varje gång något förflyttat min blick
en bit utanför mörker och fått mig att försöka på nytt så försvinner detta något eller i detta fall någon
i samma stund som jag börjat känna annat än smärta igen,
i samma stund jag börjat leva en dag i taget igen...

Jag vill helst slå runt omkring mig,
döda den där känslan som sitter på mina axlar och hånler.
Men slå ut i tomma intet förändrar ingenting.
Om ändå allt vore just ingenting nu....