En genomtänkt början men ett ovisst slut
Jag
ett tvåsidigt papper nu är.
Splittrad
då känslorna slår och spränger.
Bläddra genom mig som om jag vore blad i en bok.
En genomtänkt början och ett ovisst slut.
Är jag bara ord i en mening?
Lätta att sudda ut,
eller kasta om.
Är jag bara något som finns
men utan egentlig anledning?
Lyckan i handen men gråten i halsen
då jag färdas med ljuset.
Kunde ha stannat i ensamheten,
men föll för tvåsamheten.
Men när slutar man falla?
Jag har lyckan i handen,
men gråten i halsen.
Tänk om den faller mellan mina fingrar.
Vill krampaktigt hålla fast,
men vågar inte riskera att du kvävs.
Jag går balansgång,
för jag kan inte andas utan dig.
Förblöder
återigen räcker inte mina till,
dina räcker och blir över.
För att fylla mina lungor och omvandlas till kväve.
Försöker dra efter andan,
men dina ord fulla av glassplitter hotar förgöra mig.
Rädda sig den som räddas kan,
du gör det du behöver.
Gör hål på huden nu,
känn hur du förblöder,
på ord av glassplitter...
missguided ghost
i huvudet
i kroppen
och i hjärtat...
I huvudet för ni säger så,
i kroppen för ni får mig att känna så,
i hjärtat för att ni inte alls verkar förstå...
Ni ser inte att ni sparkar på den som redan ligger,
ni är för upptagna att spotta på varandra, och i och med varandra även på mig.
Nerslagen,
av underliggande faktorer,
illa betagen.
Ni sträcker mig era händer,
lyfter min kropp centimeter ifrån backen.
Vet att en ursäkt vore rätt,
men inget är erat fel.
Så ni släpper taget igen,
och igen
och igen....
Ni förstår inte att de där centimetrarna blir många meter tillslut
Förlåt mig
Finner inte längre ord tillräckligt starka för att kallas slagord.
De som ska lämna mig med effekt och göra avtryck i min bubbla.
Den bubbla som utesluter mitt,
och med mitt menar jag det som älskas utav mig.
Ikväll begravde jag mig själv i mitt hjärta
och kunde inte förstå hur jag förmått mig själv släppa taget om det,
och irrat vilse.
Svikit både mig själv men främst dig.
Förlåt jag älskar dig så mycket och jag ska aldrig somna ifrån dig igen.
Don't panic
En längre tid har jag vid flertal tillfällen vandrat hem genom natten
och förundrats över tystnaden.
Förundrats över hur en hel stad accepterar den och säkert också omfamnar den.
Jag själv har länge undvikit tystnaden,
för det är den som skrikit hela kroppen döv.
Jag vågade aldrig möta tystnaden ensam,
någon var alltid tvungen att hålla sina händer över mina öron tills jag somnade,
något fick alltid spela vackra ord och melodier för att hålla oljudet inombords borta.
Men nu vågar jag lyssna till tystnaden ibland
och låta den tala till mig.
Jag vågar höra mina egna steg mot en frusen mark,
utan att inbilla mig hur kylan tränger in genom skosulorna och kryper fram inom mig.
Nu vågar jag se in i skuggorna några meter bort utan att känna att mörkret sväljer mig.
Jag vågar möta mig själv i tystnaden
jag vågar göra framsteg...
Du tystnar aldrig
det enda jag behövde för att inse detta var ditt ansikte fastklistrat på min näthinna,
och ditt namn ringandes i mina öron.
jag tror att jag har tinnitus
du kommer krypandes om natten och försätter mitt huvud i de ljusaste toner
och hur mycket jag än skakar huvudet fram och tillbaks för att försöka förneka
att du finns kvar
tystnar du inte.
De håller oss vid liv, de dödar oss
Ibland lämnar jag mitt skal och byter form,
och jag låter snöflingorna falla för att tas emot av min tunga,
smälta i min mun och rinna vidare som isvatten i min kropp.
Jag låter vattnet som egentligen inte räcker till för att släcka törsten efter liv
översvämma en viss del inom mig.
Detta för att resten av mig skall kunna leva vidare och inte bara finnas till.
Och på några sekunder vaknar alla sinnen som fallit i glömska till liv,
och den kyla som alltid hotat genomborra ens hjärta,
den biter mig vänskapligt i benen som för att berätta för mig att det är så här det är att känna någonting.
Oavsett om det är smärta, sorg eller glädje.
Och stenar faller från mitt bröst och krossar murar i sitt fall till backen,
när jag bekantar mig med känslorna och vågar andas i deras närhet, och förstår att de inte dödar mig.
Det är känslorna som håller oss vid liv, och det är dem som dödar oss.
Skillnaden är att våga leva i dem och inte låta dem leva åt dig.
För det innebär bara att de tillslut dödar dig.
Your hand in mine
Vetenskapen om en förlorad vän tar över och jag mottager slagen i magen av sanningen.
Folk pratar om universums alla hemligheter som om de kunde dem utantill,
men ingen kan besvara min fråga när jag försöker få klarhet i hur allt gick till.
Ena dagen var vi alla i livet men dagen därpå dog vi allihopa,
och jag förstod ingenting.
Jag fann mig själv bedövad av saknad,
desperat försökte jag minnas dig så stark som om du faktiskt höll i handen min.
Stunder som denna fryser tiden
men alla sinnen smälter samman.
Kroppen slår av och man betraktar sig utifrån som om man vore någon annan.
För inuti känns sorgen så främmande,
den borde inte finnas där och det är skrämmande,
hur det är sanningens sätt att tala om för mig att det faktiskt sker.
Att du är borta, att jag dig aldrig mer i detta liv återser.
Du står i skuld till mig men jag har dig att tacka
följer med andetagen in och sveper förbi lungorna på sin väg mot hjärtat,
där luften sakta slås varm igen.
Jag har allt för länge stridit mot det där hjärtat som allt för ofta lyssnar på bara sig själv,
och inget annat.
Allt är så mycket lättare nu när det får slå utan motstånd,'
nu när vi försonats igen.
Jag förlorade nästan mig själv
när du fick för stor del av mitt liv,
jag kunde knappt andas tillslut.
Att se dig försvinna
utan att förstå vart vi tog vägen,
slog mig till backen och jag förstod aldrig hur jag skulle få smaka på annat än asfalt igen.
Samtidigt som du står i skuld till mig,
har jag dig att tacka.
För längst ner kunde jag inte sjunka längre.
Och när händer talade till mig
och blåste liv i någon som redan gett upp.
Då reste jag mig upp.
Några sannigens ord
Samtidigt som vintern kastar skuggor över de flesta dagarna,
har den en fömåga att tvinga mig till insikt om min egen existens som jag allt för ofta ifrågasätter.
Ni förstår kylan omvandlar mina andetag till dimma och uppenbarar dem för mig.
Och i de ögonblicken är det som om någonting inom mig vaknar till liv.
Och jag förstår att jag inte längre behöver dig för att andas,
du förlorar mig.
Jag känner mig som min egen fånge ibland,
och jag är den enda som bär nyckeln till alla lås jag gömt mig bakom allt för länge nu.
Men steget från fånge till fri sker inte på en dag.
Jag längtar efter att leva igen och inte bara vara vid liv.
Jag har tröttnat på att sluta ögonen och ständigt föreställa mig själv på en bättre plats,
men att ta sig från en plats i livet till en annan kräver mod större än vad jag besitter.
Jag kan inte riktigt förmå mig själv att ta tag i de drömmar jag har och den lägtan jag känner.
För någonstans är jag livrädd att allting ska gå fel,
men jag är samtidigt livrädd för att livet ska passera mig utan att jag fått närvara.
Och sanningen är den att jag är fruktansvärt trött på att vara rädd för förluster av olika slag.
För i slutändan är det mig själv jag förlorar genom att förbli fånge bakom alla rädslor.
Det kan aldrig göras ogjort
läppar får knappt fram ett ord.
Allt står stilla,
utom dina slagord.
Det sägs att sparka på en liggandes är att gå över gränsen,
du sprider blåmärken av handlingar tills kroppen tappat känseln.
Osynliga händer runt min hals,
kan inte andas,
kan inte agera alls.
Står paralyserad och ser på,
hur livet tappar färg men ansiktet blir blå.
Försöker begripa det gågna,
försöker förstå.
Men förståndet rinner mellan fingrarna och går ej att lita på.
Någontans i kalabaliken måste det finnas en stadig grund att förlita sig på.
när man väntar ut stormen bakom ögonlocken,
någonstans där man kan överleva känslokrocken.
Julen passerade utan att lämna mig en gnutta glädje,
istället fick jag utstå flera dagar av rödgråtna ögon som ett resultat av en hysterisk dag som lämnade mig full av förvåning som snabbt övergick i nattsvart jävla hat.
Ännu ett bevis på hur sjukt mycket skit som inträffar runt omkring mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt när alla känslor ständigt förses med bedövande medel på ett omedvetet plan,
förvisso upplever jag inte allting lika starkt längre,
men jag upplever heller just ingenting.
Jag tror att spärren mellan bra och dåligt försvunnit och bedövningen verkar i båda fallen.
Inget sätt att leva sitt liv på och jag börjar snart dra i vilka trådar som helst för att undvika samma gamla ruta nummer ett.
Förut handlade allt om att hålla näsan millimeter över vatten,
att hålla sig en bit över noll.
Nu strävar jag efter något så mycket större,
jag vill spränga alla hinder och placera mig på en högre nivå.
Men hur gör man?
Ska man behöva omskolas för att kunna andas fritt?
I form av en tår
Och sanningen skrattade åt mig när den hittade mig så lätt.
Att plocka isär alla meningar till ord och röra om dem tills jag inte förstod någonting,
fick bara orden att smärta ännu värre
när sanningen också återförde dem på sin rätta plats i de där meningarna jag helst av allt vill radera ur mitt liv.
Allt förtryckt har svämmat över och allt som inte längre ryms i ett sargat hjärta
tar nu form av en tår,
och rinner längst med kinden.
Om alla känslor ändå kunde försvinna med tårarna
kunde jag låta dig lämna min kropp tår för tår.
Men du sitter fast.
Och jag vill bara att du ska försvinna.
Jag vill att allt ska försvinna,
följa med snön när den faller
och begravas under ett täcke,
och frysa ihjäl.
För just nu är det jag som fryser ihjäl
och jag vill inget annat än att börja leva igen.
Got lost along the road
Söndertrampad av för många skosulor som slagit bort mig som en flisa från gatustenen.
Jag följer med som en småsten i första bästa sko.
För vem klarar av att bli liggandes på gatan själv när alla andra går förbi.
Att vara själv är att förlora sig själv,
för varje gång jag följer med en ny sko blir jag omedvetet någon annan.
Och när skons ägare trampat runt på småstenens alla kanter
för att slutligen vända upp och ner på skon för att låta mig falla till marken.
Då känner jag mig mer vilsen än någonsin,
när jag ligger där förlorad på gatan igen.
Länge sedan jag skrev en dikt,
men det har inte funnits några ord för jag förlorar mig själv hela tiden.
Lycka är obeständig
så pass innerligt att det nästan brände hål inom mig.
Något föddes och dog i samband med att de där läpparna som ibland inte sa någonting men ändå sa precis de rätta orden försvann.
De sådde ett frö i mörker utan luft,
och alla vet att växter behöver ljus och syre för överlevnad.
Från avstånd lät du några andetag gro i tomrummet,
och i takt med att decimeter vart centimeter och centimeter vart millimeter hittade en strimma ljus in.
Sedan växte den där känslan fast i mig,
ni vet den känslan som trycker undan de andra då avstånd har blivit närhet.
Buddhisterna menar att all lycka är obeständig och jag är villig att hålla med dem till fullo.
För i takt med att millimeter vart centimeter och centimeter vart decimeter, och decimeter vart många många meter försvann den med avståndet.
Jag vet att ditt leende inte är till för att bränna hål i just min olycka längre,
men fröet är sått, och det hann växa sig fast i hela kroppen.
Jag försöker döda det med bara tanken men som ni vet vissnar det inte på en dag.
Men jag försöker allt vad jag förmår ska du veta...
Berätta hur du gör
Lars Winnerbäck i all ära
Ikväll är bilder ifrån en väldigt fin konsert det enda jag bjuder på,
och kanske även ett äkta leende.
För på första gången på väldigt länge drabbades jag av glädjerus så starkt att det tårades bakom ögonlocken.
Och det ska ni veta det krävs mer än oerhört mycket för att det ska ske,
ikväll var det Lars Winnerbäcks förtjänst.
Det tackar jag honom för
Drunkningsoffer
Till ''Remember me as a time of day - explosions in the sky'' låter jag alla fasttejpade murar falla och tårdammarna forsa fritt.
För hur mycket man försöker dagtid är nattetiden alltid värst.
All invändig smärta som samlas under dagen blir tillslut till litervis av tårar som cirkulerar så tragisk i den där dammen man har i hjärtat,
den där dammen som nästan, men bara nästan förolyckar en gång på gång.
Och jag vet inte vad som är värst?
Att ständigt överleva men aldrig leva,
eller att aldrig besitta förmågan att torka ut dammen en gång för alla,
att döda helvetet som bor inombords.
Tired mind
det var bara härom kvällen då vakennätter helt plötsligt blev ensamnätter.
Jag har inte riktigt vant mig vid att två numera är en under ett täckte som aldrig tycks ligga som det ska.
Även om jag inte klarar av att somna ifrån alla hjärnspöken och hjärtespöken på egen hand,
så försöker jag allt vad jag kan.
Ett piller om kvällen är min högra hand
och en flykt från klarvaken-timmar av för stora känslor.
Livet är ingen nöjespark men trots det är mitt inre den största åkattraktionen av alla.
Jag önskar att jag kunde trycka på nödstopp och kliva av.
För alla vet att om man har problem med hjärtat är det en lek med livet att slungas upp och ner.
Och mitt orkar nog inte så mycket mer nu.
Jag ber på bara knän att flyttfåglarna i mitt bröst ska ta mig härifrån
för varje dag försvinner ljuset ännu längre in i mörkret,
och jag kan bara se på....
Är det okej att ge upp nu?
Trots det att pusselbitarna börjar falla på plats,
Känns det som om att allt faller isär.
Jag tror inte ens att jag längre vet vem jag är.
Ögon ser rakt igenom mig,
Men de ser egentligen ingenting,
för det finns inte längre något att genomskåda.
Att försöka säga ett par sanningens ord till mig är som att prata ut i tomma intet,
För era ord studsar omkring som ekon inom mig.
Allt har förlorat sin mening
och jag undrar om det är okej att ge upp nu...
Den enda tryggheten är bakom ögonlocken
och den där insidan man alltid vill skydda,
den är nu fullkomligt utlämnad utan kroppsligt skydd.
Och den utsida som brukade ta alla fysiska smällar,
den är ersatt och varje gång jag slår i en kant eller ett hörn
så gör det fruktansvärt ont inuti mig.
Sanningen är den att allt jag gör numera smärtar.
Det krävs inte mer än en vindpust för att hela jag ska gå sönder.
Huvudet vill en sak med kroppen känner något annat.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv om att allt kommer ordna sig,
så sjunker jag allt djupare in i mig själv.
Jag tror aldrig mina ögon sett hjärtat på så nära håll förut.
Och det ser allt annat än bra ut...
Vakennätterna blir allt längre och intensivare,
allt jag kan göra är att betrakta ljusspelet på väggarna
då ångesten tvingar mig in i fosterställning.
Jag bryr mig inte längre om dagar och nätter,
alla timmar är lika mörka och jag orkar inte skilja dem åt.
Att stanna i sängen dagarna igenom är allt jag vill,
och det enda tryggheten i världen är bakom ögonlocken.
