thisisfreaky

Söndertrampad av för många skosulor som slagit bort mig som en flisa från gatustenen.
Jag följer med som en småsten i första bästa sko.
För vem klarar av att bli liggandes på gatan själv när alla andra går förbi.
Att vara själv är att förlora sig själv,
för varje gång jag följer med en ny sko blir jag omedvetet någon annan.
Och när skons ägare trampat runt på småstenens alla kanter
för att slutligen vända upp och ner på skon för att låta mig falla till marken.
Då känner jag mig mer vilsen än någonsin,
när jag ligger där förlorad på gatan igen.

Länge sedan jag skrev en dikt,
men det har inte funnits några ord för jag förlorar mig själv hela tiden.