thisisfreaky

Jag hat-älskar det där leendet som värmde mig från topp till tå varje gång,
så pass innerligt att det nästan brände hål inom mig.
Något föddes och dog i samband med att de där läpparna som ibland inte sa någonting men ändå sa precis de rätta orden försvann.
De sådde ett frö i mörker utan luft,
och alla vet att växter behöver ljus och syre för överlevnad.
Från avstånd lät du några andetag gro i tomrummet,
och i takt med att decimeter vart centimeter och centimeter vart millimeter hittade en strimma ljus in.
Sedan växte den där känslan fast i mig,
ni vet den känslan som trycker undan de andra då avstånd har blivit närhet.

Buddhisterna menar att all lycka är obeständig och jag är villig att hålla med dem till fullo.
För i takt med att millimeter vart centimeter och centimeter vart decimeter, och decimeter vart många många meter försvann den med avståndet.

Jag vet att ditt leende inte är till för att bränna hål i just min olycka längre,
men fröet är sått, och det hann växa sig fast i hela kroppen.
Jag försöker döda det med bara tanken men som ni vet vissnar det inte på en dag.
Men jag försöker allt vad jag förmår ska du veta...