thisisfreaky

Händerna skakar,
läppar får knappt fram ett ord.
Allt står stilla,
utom dina slagord.
Det sägs att sparka på en liggandes är att gå över gränsen,
du sprider blåmärken av handlingar tills kroppen tappat känseln.
Osynliga händer runt min hals,
kan inte andas,
kan inte agera alls.
Står paralyserad och ser på,
hur livet tappar färg men ansiktet blir blå.
Försöker begripa det gågna,
försöker förstå.
Men förståndet rinner mellan fingrarna och går ej att lita på.
Någontans i kalabaliken måste det finnas en stadig grund att förlita sig på.
när man väntar ut stormen bakom ögonlocken,
någonstans där man kan överleva känslokrocken.

Julen passerade utan att lämna mig en gnutta glädje,
istället fick jag utstå flera dagar av rödgråtna ögon som ett resultat av en hysterisk dag som lämnade mig full av förvåning som snabbt övergick i nattsvart jävla hat.
Ännu ett bevis på hur sjukt mycket skit som inträffar runt omkring mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt när alla känslor ständigt förses med bedövande medel på ett omedvetet plan,
förvisso upplever jag inte allting lika starkt längre,
men jag upplever heller just ingenting.
Jag tror att spärren mellan bra och dåligt försvunnit och bedövningen verkar i båda fallen.
Inget sätt att leva sitt liv på och jag börjar snart dra i vilka trådar som helst för att undvika samma gamla ruta nummer ett.
Förut handlade allt om att hålla näsan millimeter över vatten,
att hålla sig en bit över noll.
Nu strävar jag efter något så mycket större,
jag vill spränga alla hinder och placera mig på en högre nivå.
Men hur gör man?
Ska man behöva omskolas för att kunna andas fritt?