thisisfreaky

Sekunder, minuter, timmar och dagar.
Alla går de förbi mig ute på gatan utan att se åt mitt håll.
Tiden tar ingen hänsyn till en vilsen själ på en asfalterad gata.
Och jag vill inte betrakta tiden vid sidan om då den tillslut blir till månader.
Istället önskar jag att den stannat upp då vi var millimeter ifrån varandra.



Allt handlar om att våga tro, att våga hoppas.
Jag vågar inte ens andas.
För jag är livrädd att när jag andas ut kommer slaget i magen komma,
och jag kommer ligga där och smaka på asfalten.
Och förbanna mig själv för att jag hoppades att allt skulle ordna dig tillslut.



''In the end, its these small things that you remember. Little imperfections, that make them perfect, for you''



(Förlåt mig för att jag tvivlar,
förlåt mig för att jag inte vågar tro,
förlåt mig för att jag skriver om något som inte angår någon annan än oss)