Snöstorm
Travat runt i snön med snöstorm i hjärnan i halvsovande tillstånd.
Vaknade av blåfrusna fingrar och tår som skrek efter uppmärksamhet och omsorg.
Försökte lugna stormen inombords genom att bege mig inomhus där vinden står stilla.
Överallt men inte hemma.
Frys tiden
Jag och snygg-Agnes var ute på äventyr i två meter snö
I morgon förväntas det bli utgång. Vi skippar hemgång!
Annars osynliga andetag omringas nu av kylan och tvingas träda fram.
Det är inte längre möjligt att försvinna i mörkret då varje utandning avslöjar dig.
Du kan hålla andan tills du tvivlar på ditt liv,
men det vita rökmoln som tilllsut strömmar ut bevisar din existens.
Med den iskyla som råder försöker du frysa tiden.
Men rött slår om till grönt och allt är återigen i rörelse.
- Första texten jag skrev till mitt PA arbete , vet dock inte om jag kan använda något av det jag gjort. Vet inte om jag törs
Stan har blivit tyst och ful och öde älskling
Att det kommer bli en lång, kall vinter
Jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn
Genom en iskall vinter
Du är min hjälte för du vågar vara rak
Du är min hjälte för du är precis så svag som jag
Kom och hjälp mig, jag behöver dig igen, igen, igen...
Och du säger att staden är precis som staden alltid varit
I väntan på en lång, kall vinter
Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland
Genom en iskall vinter
igen, igen...
Hörde en väldigt vacker version av Kents vinternoll av Ensamhushåll
Jag läste någonstans att man kan hoppas på att saker ska bli som vanligt igen men detta hopp är tyvärr, måste jag meddela inget annat än en dröm...
Och den verklighet du hoppas förbättra kommer nog föralltid förbli din mardröm.
14 års förälskelse
Det är ju allt för typiskt att stackars lilla jag ska gå och känna mig som en 14 årig liten flicka, smygförälskad i en skådespelare. Men det är väll vad filmer är till för. Ett påhittat liv där allt verkar så mycket mer spännande och äkta än den verklighet man faktiskt lever i. Jag menar hur många gånger önskade man inte som liten att Peter Pan skulle flyga genom fönstret? Och hur många gånger har man inte önskat att livet kunde vara lite mer som på film. Nog för att det inte är något man egentligen erkänner men som jag nu faktiskt patetiskt nog gör.
För alla vet ju att stunts,flygande tefat och kärlek bara finns på film och det skulle ju vara rätt trevligt att ha lite mer av det i livet. Eller är jag helt ute och cyklar?
Jävligt bra film var det iaf den där Twilight, som jag faktiskt tänker se en gång till och säkert en gång till efter det.
Galenskap
Helgen var bra och kryddades med lite galenskaper och massor av skratt attacker som självklart resulterade i magknip.
Föredette brandmannen överskred det rekommenderade intaget av alkohol och var och snuddade på gränsen till pyroman då både människor, soffor och klädesplagg tog eld. Men detta åtgärdades snabbt med att tömma både ett och ett annat glas över mobiltelefoner,bord,golv och soffor.
Och att hårspray skapar ett fint eldmoln om man släpper ut innehållet över ett ljus var ju knappast en nyhet men ack så roligt tyckte F.D brandmannen.
Bra kväll,bra sällskap!
Snart bär det av till Sundsvall där rekordet i galenskap kommer utmanas och med all säkerhet övervinnas av mina två goda vänner. Jag längtar!
Alvedon och vatten
Men när klockan ringede och väckte mig efter en sömnlös natt insåg jag att jag inte blivit bättre utan sämre.
Men trots det klev jag upp, ställde mig i duschen och hoppades att allt magont skulle försvinna med vattnet. Men så blev inte fallet, utan istället stegrade smärtan och jag fann inga andra alternativ än att lägga mig ner i några timmar till.
Känner mig bitter då varken mat eller dryck tycks omtyckt av min mage, det får mig bara att må sämre. Vatten är här med min bäste vän. Och det enda som finns att göra är att avverka film efter film så jag fortsätter väll med det...
Kroppsvärme är bästa värmen
Kroppstemperaturen tycks ha överskridit det bekväma eftersom värme rysningar rusar genom min kropp.
Utanför fönstret ropar snön på mig och ber mig rulla runt i den för att sedan drabbas av chock på grund av den plötsliga kylan.
Sedan skulle jag vara tvungen att få upp kroppstemperaturen igen. Har hört att den bästa värmen skall vara kroppsväme. Synd där!
Så jag skippar nog de där snöänglarna jag skulle kunnat gjort och tar av mig tjocktröjan istället och sparar dem tills en annan gång då kroppsvärme passar bättre.
Hjärtesorg och kroppsliga symptom
då är det meningen att man ska skriva en önskelista.
I år önskade jag att julen försvann så jag slapp se min önskan brinna upp tillammans med julklappspapprena.
Jag har gått och blivit sjuk, men jag vet inte av vilken anledning.
Hjärtesorg kanske, som yttrar sig i kroppsliga symtom så som huvudvärk,magont, yrsel och total avsaknad av energi.
Har legat apatisk i min säng och stirrat in i ljuslågorna jag tände för att tycka synd om mig själv.
Fast jag tycker egentligen inte synd om mig själv, men jag orkar visst inte skratta så mycket just nu.
Kväv eller kvävs
Jag säger att i så fall borde vi kvävas för numera är det inget annat än en bristvara.
Jag såg hur den kvävde er.
Smög sig på er då alla sov förutom ni.
Eller vaknade ni upp men lät kärleken sova vidare.
Jag vill rädda er från att kvävas, finnas till med syrgas.
Men enligt er räcker inte ens min kärlek till för att hålla er vid liv.
Frågan är om den någonsin räckt till...
Till skillnad från så många andra har jag en gång letat men slutade då jag aldrig fann...
Jag tror egentligen inte att jag ville, det var bara meningen att man skulle göra så.
Och jag blev varken lyckligare eller olyckligare för det.
Nu är kärlek inget annat än syrefattig luft som cirkulerar runt oss och dras in i våra lungor för att komma ut förbrukad.
Men den försvinner inte för det,
Nej, den cirkulerar vidare för att kväva det som fortfarande lever.
Snötäcke
snön har lagt sig som ett täcke över allt för att dölja och så småningom få oss att glömma, allt där under.
Jag borde lägga mig under täcker och låta det dölja mig.
Under snötäcket kippar det begravda efter andan, jag tror inte att allt där under finner sig i att kvävas till döds.
Under mitt täcke har jag gjort små lufthål där luften får sippra in.
Men trots det kväver er närvaro mig.
Foto: Sanna Frykman
Tatueringen
Som om jag inte vore mer än luft som man med lätthet kunde passera igenom, passerar musiken genom mig.
Explosion in the sky - vackrare musik får man leta efter
Min tatuering your hand in mine är en låt av dem. Jag valde inte den texten bara för att jag gillar låten utan för att den betyder så oerhört mycket. Den är tillägnad min vän Sofia. Och varje gång jag hör den tänker jag på henne och saknar henne, och känner hur mycket hon betyder. Och nu när den texten sitter på min handled känns det som om hon alltid kommer följa med mig. Your Hand In Mine
Bilderna från Poppel
Efter att ha väntat och väntat på bilderna fick jag dem äntligen idag.
Roligt att se resultatetet
Alla kläder är från Poppel
Ärr
Det är en sak att cyklat omkull på fyllan och slå hål på knät och få ett fult ärr.
Och det är en sak att genomgå en lätt operation där läkaren klantar sig och fulmärker din kropp.
OCH det är en sak att en läkare räddar ditt liv genom en operation som ger dig ett ärr.
Jag kan inte låta bli att låta ansiktet förvridas i fula grimaser orskade av en växande irritation som sprider sig genom kroppen i illfart då planer om ersättning för ärr kommer upp.
Varför,varför VARFÖR tänker man ens tanken på att kräva pengar för något man själv orsakat och som kroppen bildat för att du inte ska blöda ihjäl?
Visst, helt okej, och med all rätt om läkaren klantat sig och fulmärkt dig.
Men varför tänker man ens tanken på att kräva pengar för ett ärr orsakat av ett ingrepp som räddade ditt liv?
Du hade ju kunnat valt att avstå från den operationen om det nu är så psykiskt nedbrytande med ett ärr ( som f.ö är fint) och dött istället. Eller?
Det är inte nödvändigt att kräva pengar för något så simpelt som ett ärr. Låt pengar gå till dem som behöver de istället.
Jag tror att killen med tredje gradens brännskada i hela ansiktet hellre skulle ha valt det lilla ärret på knät än ett helt demolerat ansikte.
Tänk på de ärren som faktiskt betyder något, dessa ärr behöver nödvändigtvis inte vara fysiska. De kan lika väl vara psykiska. Det händer saker här i livet som är så oerhört tragiska och orättvisa. Saker som orsaker så mycket mer skada än ett litet ärr på ditt knä. Folk lider, PÅ RIKTIGT!
Och ni klagar över ett litet ärr... Skäms!
Åh vad skönt att få det sagt (på sin blogg av alla ställen)
Your Hand In Mine - på plats!
Sedan
förvåning!
De små sammansatta nålarna som rörde sig igenom min hud orsakade inte alls den smärta jag förväntat mig. Det gjorde inte ens ont. Eller jo en gång, Den sista bokstaven i en väldigt betydelsefull mening.
Your Hand In Mine
Och nu sitter den på min handled och fyller mig med värme och påminnelse. Varje dag!
Nöjd tjej
Laglös
Jag slänger blickar mot klockan varannan minut. Och sakta men säkert minskar antalet timmar tills den ska sitta på min handled. Min tatuering.
I morgon 10.00 är det dags och jag är så nervös att jag inte ens är nervös. Mest orolig över att det ska bli fel.
Tänk om det blir fel
Men Gud Sanna sluta tänk, du gör ju inget annat!
Nej jag vet, men jag styr inte över mina tankar, de strövar fritt i mitt huvud. Följer sina egna regler och lagar. Fast ibland undrar jag om de är laglösa eftersom de ALLTID bryter mot de moralregler jag satt upp.
Men när jag tänker efter (förstås) så kan jag inte dra någon annan slutsats än den att jag hellre tänker för mycket än inte alls. Trots det att jag ibland önskar att jag kunde slippa tänkandet. För om man inte kan tänker kan man ju omöjligt inte veta vad man vill. Även fast jag aldrig verkar veta det.
Och nu tänkte jag för mycket igen!
Borde sova, ska sova.
Godnatt!
Shit,det är vinter!
Och istället för att ta tag i saker och få dem ur världen har jag låtit dem staplas i en stor hög.
Denna hög ligger nu och gnager på mitt samvete och slår mig i magen. Och bara genom att låta ögonen vila på denna enorma att-göra-hög försvinner all redan obefintliga energi ut i tomma intet.
Det finns ingen ork till varken skola eller jobb.
Därför finner jag mig själv omkring vandrandes på autopilot. Helt fantastiskt och obegripligt att jag ens orkar med mig själv. Eller att någon annan gör det.
Jag märkte inte ens när det blev vinter, jag fann mig själv helt plötsligt ståendes i mitten av en snöstorm här om dagen.
Jag förstod ingenting
Men luggen ville inte ligga kvar på sin plats då en snöblandad vind drog förbi och tårna kändes som is i mina svarta converse.
Shit! Tänkte jag och vaknade upp ur min dvala. Det är vinter!
Skugga
Jag är regernade biobiljettsmästare på jobbet.
Tre vunna än så länge
Passade på att använda en av dem igår då jag och min febersjuke vän gick och såg patrik 1,5.
En måbra film, vilket passade ypperligt!
Den rör sig längst väggar och golv alltid lika ljudlöst.
För att i nästa sekund förflytta sig spårlöst.
En obefintlig person
Alltid ståendes inom riskzon.
Närvarande men obetydlig,
Men ändå så oerhört personlig.
Alla försök till kontakt misslyckas då den flyr åt motsatt håll,
Alltid onåbar och full av kontroll.
Högst ett steg bakom i alla situationer,
Alltid skiftandes i mörka toner.
Sofia <3
De vackraste ögon blå slöt sig för att inte öppnas igen,
Ett hjärta slog sitt sista slag och jag återsåg aldrig min vän.
Bortom mitt synfält vilar hennes leende,
Så vacker borde inombords och till utseende.
När jag sluter ögonen finns hon där,
Återspeglad som den Sofia hon är.
Saknaden skär i hela kroppen så pass att hjärtat nätt och jämnt slår,
Och när luften tar slut är hon den enda som förstår.
Med en enda känsla förmedlar hon ett budskap,
en odödlig vänskap.
Så länge hennes skratt ekar i mitt inre,
Och vetenskapen om att livet bara är något mindre.
Så fortsätter jag mitt liv medvetandes om att hon är med mig,
Trots det att varken ögon ser, eller öron hör dig.
Är hon alltid runt omkring mig.
Your Hand In Mine - Föralltid!
Hjälp mig upp
Allt jag måste ta tag i har slagit mig till marken och cirkulerar nu ovanför mitt huvud som för att jävlas.
Jag sträcker mig efter dem men får inte grepp om något.
Alla slår de undan mina fingrar istället för att hjälpa mig upp.
Så jag ligger kvar och struntar i allt istället och inget blir gjort.
Handlingsförlamad.
Your hand in mine
Jag tror inte att jag har förstått.
Jag vet vad som hänt men det är fortfarande overkligt.
En saknad som inte får plats i hjärtat utan tränger sig ut i form av en tår.
Ibland vet jag inte om jag ska stå upp eller ligga ner för smärtan sliter i min kropp och blockerar min hjärna.
Det är ofattbart och overklighets känslan gör det omöjligt att acceptera när allt jag vill göra är att skrika ditt namn. Ha dig tillbaka.
Jag vill tro att du ser ner på oss eller t.om finns bland oss.
Jag önska bara att jag kunde se dig, höra dig.
Your hand in mine föralltid Sofia - du finns i mitt hjärta nu och föralltid!
