thisisfreaky

Jag sitter kvar på min stol när världen rullar runt.
Jag slutar andas när luften ibland helt plötsligt verkar försvinna,
jag blir paralyserad då hjärtat ibland för en sekund verkar hoppa över ett slag.
Jävla hjärta
Bara för att något är svårt kan man inte bara hoppa över det stadiet.
Eller kanske är det bara inbillning men jag tvivlar.
Hur som helst ska jag mäta mitt blodtryck för att se om allt står rätt till.
Det behöver inte nödvändigtvis vara ett hjärtfel (högst osannolikt) kanske är det helt enkelt ett hjärnfel. En inbillning!
Eller kanske varken eller.
Jag är kanske skapt att bli blåmärkt vid minsta beröring och tappa andan ibland utan någon direkt anledning.(du var aldrig i närheten)
Och kanske är det alla tankar som gör mig snurrig ibland och bokstavligen vänder världen upp och ner
Hur som helst får jag kanske klarhet i saken senare idag.

Lärde mig något mycket viktigt idag.
Den där känslan som vi kallar för osäkerhet är egentligen gröna små monster som sitter på våra axlar och talar om för oss hur odugliga vi är. Ja det var iaf så de beskrev det hela om man nu ska välja att tro på We are the band, ett mycket bra band. De spelade upp sin mycket speciella och väldigt egna musik idag och talade om för oss alla att vi ska skita i alla gröna monster som drar ner vår självkänsla i botten. Livet var tydligen för kort för att inte våga leva.
Och som om jag inte fattat det tidigare så var det som om deras ord slog mig i huvudet alldeles lagomt hårt men ändå tillräckligt hårt för att ömma. Och med ens gick det upp ett ljus och en tanke slog mig. 

Jag är feg, så in-i-helvetes-jävla-feg!

Jag trippar på tå för att inte skada andra när det i själva verket är mig själv jag sårar.
Varför inte stampa foten i backen och låta dig dra undan dina tår istället. För vem gav dig egentligen rätten att styra och ställa över mig. Jag vet svaret på den frågan, det var faktiskt jag.
JAG fann mig i att själv bli behandlad som en ägodel. Och det är ju där problemet sitter. Ägodelar.
Bara för att någon skriver sitt namn med osynligt bläck i pannan på någon betyder det inte att man har ensamrätt på denne person. Ingen människa ska behöva finna sig själv prismärkt. För allt har väll sitt pris? Ett felsteg och det misstaget kan stå dig dyrt. Så hur ska man veta vilket pris som är värt att betala?
Jag tror att svaret på den frågan är självklart, men samtidigt förbjudet. Man vet vad som är rätt men man gör ändå fel.
För man är feg,jag är feg.
Folk trampar mig på tårna och jag är för fattig för att betala ditt pris.
Men kanske,kanske kan jag ta ett lån på banken och på så sätt ha råd med dig.


Jag insåg det uppenbara

Ibland fungerar jag som ett filter,
endast utvalda ord tas in medans andra får passera.
Men ibland fungerar inte alls min taktik, och ord som skulle ha passerat blir istället överanalyserat.
Fastklistrat på hjärnan,
fasthäftade bakom mina ögonlock.
När jag blundar dyker de upp och jag är inte längre ensam i mörkret, istället är jag utlämnad åt orden och dess innebörd.
Ibland önskar jag att jag kunde stänga av precis allt och låta tystnaden råda 

Jag är ett tusen bitars pussel som aldrig någonsin varit komplett.
Summan två är visst inte alltid ett plus ett.
Ibland tycks bitarna falla på plats,
men i slutändan visar det sig ändå alltid vara fel slutsats.

När positivt slutar existera

Och negativt är den enda tankegången och det enda man presterar.

Då träder självömkan in,

Påträngande men ändå behagligt smeker den kinden min.

Det kan tyckas låta rätt deprimerande

Var vänlig att med den tanken ha överseende.

För det händer ofta att minutlång lycka infaller,

Det händer till och med att skrattattacker mig överfaller.

Självömkan är bara en inbillad lösning på problemen,

Trots att det inte reder ut, är det så de funkar alla hjärnsystemen.

En liten vink ifrån himmlen utan synbara händer,
väcker en känsla större än ord.
Din närvaro är så stor att hjärtat svämmar över och för en stund slutar slå.
I några sekunder är lyckan så total att varken lungor eller tankar fungerar.
De tårfyllda ögonen som speglar hjärtat av ljus mellan molnen är det enda som för stunden existerar.
Det finns ingen plats för tvivel då din närvaro är så övertygande.
En högsta önskan om att få återse en förlorad vän ett odödligt hopp om att vi ses igen...

.
Foto: Sanna Frykman

Glatt återseende idag på jobbet.
Hur välkommen känner man sig inte då man omfamnas och möts av leenden.
Härligt att vara tillbaks!
I morgon drar jag och Emelie på äventyr i Sundsvall. Saker som sker av ren impuls är de bästa sakerna precis som skadeglädje påstås vara den bästa glädjen. Det blir en oförglömlig helg med min favorit tjej. En massa hyss är inplanerat och skratten de skär redan genom luften då förhoppningarna ger sig till känna.

Lovade visst någon att denne skulle få läsa mig krönika. Den gick hem hos läraren trots att det var ett hastverk. Här är den iaf!

Smygförälskelse

Hur många gånger har du inte vandrat genom staden helt nollställd i tankarna när dina ögon omedvetet fastnat i någon annans?

På en sekund sker sedan en förändring. Dina tankar klarnar och dina ögon fokuserar. Det surrande ljudet av hundratals blandade konversationer når dina öron.

Men på något vis lyckas du ändå utesluta omvärlden och fokusera på en enda människa.

Långt ljust hår uppsatt i en knut, svarta slitna jeans och klarblåa ögon får ditt hjärta att slå volter. Utan att egentligen veta någonting om denna person har du gått och blivit smygförälskad.

Det är en underlig känsla som kan jämföras med en lättare höstförkylning. Pang bom ligger man där och snuvar och snorar.  Smygförälskelsen skiljer sig från sommarflirten och vårkärleken. Sommarflörten är båda parterna medveten om, till skillnad från smygförälskelsen som sker precis som det låter i smyg. Man går samma gata fram och tillbaks och hoppas på ett "återseende". Men skulle personen i fråga slänga en blick åt ens håll skulle man genast se bort.

Vårkärleken skiljer sig från smygförälskelsen på så vis att man slänger långa drömmande blickar, och identifierar sig själv som en tussilago i blom och låter sig plockas av första bästa mötande ögon. Vårförälskelsen är på riktigt och smygförälskelsen sker som sagt i smyg.

Så hur kommer det sig att smygförälskelsen kan vara så kraftfull att den slår dig till golvet där du får kippa efter andan?

Det måste vara hemlighetsmakeriet och risken för att bli upptäckt av personen i de slitna jeansen då dina ögon hänger efter alldeles dåsiga och drömmandes som ger en sådan stark upplevelse. Så passa dig! Det krävs bara ett enda ögonkast sedan är du fast.

Idag var en mycket rolig dag. Hela dagen har jag blivit överöst med beröm och det var ett tag sedan jag var så positivt inställd.
Började med att min lärare och min klass gillade min krönika och sedan har det bara rullat på. Klockan 13.00 fann jag mig själv  med sotade ögon och röda läppar på väg från Make up store. Nästa hållplats var en lagerlokal där flera timmar spenderades framför en kamera. Kände mig lite som Carola då en fläkt fladdrade om mitt hår. Jag sjöng faktiskt en liten bit av fångad av en stormvind.
Fotograferna var hur härliga som helst och vi hade fula miner maraton. Jag vann så klart!

Jag är så glad för att jag valde att genomföra fotograferingen för Poppel. Jag vet inte när jag skrattade så mycket sist och fick så fina komplimanger och fina ord sagda till mig. Det behövdes och det känns bra. Längtar tills jag får se bilderna.

Så här såg sminket ut. Syns dock lite dåligt när bilden e tagen med blixt

Tänka sig att dagen skulle komma med en jätte överraskning.
Inte en sådan där folk hoppas fram från sina gömställen och skriker - surprise!
och blåser konfetti över en och tvingar en blåsa ut hundra ljus så att luften tar lut och ansiktet ändrar färg.
Nej, jag talar om en annan sorts överraskning som iof  också får ansiktet att skifta åt det röda hållet. En sådan överrasking som fick mig att glömma bort hur man både talar och beter sig. Och hakan, den fick jag plocka upp från golvet. Tur att tänderna inte skadades i fallet.
Två fotografer sfångade in mig på underklädes avdelningen och släpade med mig till butiken Poppel där jag fick pröva en massa kläder och ångra den där kebaben jag drog i mig i går. Sedan bokades tid in på Make up store där smink och hår ska fixas innan jag ska släpas vidare för att fotograferas.
Jag kommer fortfarande på mig själv med att släpa hakan i golvet och stirra tomögt framför mig. Det var en överrasknng utan dess like. Men en rolig sådan.