thisisfreaky

Fyra och en halv timme var vad kroppen fick innan ögonen tvingades fokusera på taket ovanför och fötterna tvingades söka sig mot ett iskallt golv.
Fyra timmar av total tomhet under en drömlös och tankelös natt.
Jag ska inte säga att jag ogillar tomheten för den låter mig vila.
men jag kan heller inte säga att jag ogillar tankarna och drömmarna för de håller mig vid liv,
samtidigt som det är dem som dödat mig allt för länge.
Jag tror jag börjar komma tillbaks till vad man kan kalla ett liv,
vad jag inte förstår är varför inte tankar och drömmar kunde överge det gamla livlösa livet,
och följa med mig till ett liv innehållandes lite mer livsgnista.
Lite mer känslor.