thisisfreaky

På väg hem från en fullsatt biosalong kände jag mig med ens ensam.
Vandrandes på frusna gator genom en död och enslig stad utan någon vid min sida.
Tystnaden skrek mig i öronen och fick mig att höja axlarna mot öronen i ett försök till skydd.
Men den fortsatte ringa i mina öron likt tinnitus.
Med händerna i fickorna för att undvika att kylan skulle fresta i sig av mina fingrar och färga dem blå lyckades jag nätt och jämnt ta mig hem med balansen i behåll.
Isen låg nämligen på lur under ett tunt snötäcke och gjorde flertal försök till att slå mig till backen.
Jag undrade i min ensamhet hur jag skulle handla om jag skulle falla.
Högst troligt skulle jag ligga kvar ett tag och se upp mot himmlen.
Kanske söka efter tecken.
Kanske reda ut kaoset i mina tankar medans jag förfrös min kropp,
eller kanske rent utav förbanna den isfläck som lyckats med sitt mål att fälla mig till marken och fördubbla antal blåmärken på min kropp...
Eftersom detta aldrig inträffade så vet jag inte svaret, antagligen skulle jag göra lite av varje av det ovan nämnda,
Nej slut på funderingar nu och godnatt, ännu en helg är slut och ännu en vecka i helvetet ska avklaras.
Sov gott bakom era ögonlock