thisisfreaky

När jag stod med lätt hjärta på kullerstensgatorna,
påminde plötsligt tyngden mig om din frånvaro.
Och vid övergångstället frontalkrockade mina känslor och trängde sig ut i form av en tår.
Den tid den tog för att falla höll jag andan,
okapabel att dra ett andetag, för du vet
smärtan förlamar.
Försvagad av saknaden såg jag mina fötter kämpa sig över gatan
med din frånvaro hängandes på axlarna.
Och längst med kullerstenarna gick jag vilse i verkligheten.